Flumm

En blogg är ju till för att klagas i.. Eller hur vad det nu?

Jag går i Finlands flummigaste universitet och har insett att det bara blir värre och värre för var dag. Idag har vi haft den absolut märkligaste föreläsningen hittills. Förstod inte speciellt mycket.
Det hela var kantat i överlägsen stil, på en språkligt sjukt hög nivå så att mina öron höll på att trilla av och föreläsaren/forskaren var en arrogant och irriterande typ som tvingade oss att sitta på första raden så att vi nästan kände hennes andedräkt. För det första började den hon med att döma ut Bert och Sune. Det är ju en dödssynd! Och sedan flummade hon temperamentsfullt i en och en halvtimme. Hu.

Tanken att det här är mitt första och sista läsår inom PF känns mycket befriande. För varje dag som går, blir beslutet att jag absolut inte vill, ska, passar eller kommer att bli klasslärare klarare och klarare. Känns klockrent. Jag skulle bli den absolut sämsta klassläraren någonsin. Allvarligt. Jag gör liksom samhället en tjänst genom att inte fortsätta längre än till våren, om man tänker på det hela med lite humor. :)

He om he. Sådär är läget nu och jag känner mig otroligt otålig med tanke på att mina framtidsplaner först blir klarare i sommar. Så var är då bättre än att skriva av sig lite?

...Åhhå, tungt vi vara ung å grann!

Skönt med kväll!

Dagen på stickan. Har fått gjort en stor del av alla ärenden jag hade planerat. Till allra först hälsade jag på faffa som är på åldringshemmet. Han mådde nog inte alls bra, för att vara rakt på sak. Hemskt sorgligt att se en människa tyna bort. Vid varje andningsuppehåll som var onormalt långt, rös jag. Och det finns ingenting som man kan göra. Han är mycket gammal och sjuk. Livets gång helt enkelt. Men hur som helst är allting så sorgligt. Hans andning var väldigt ytlig och han visste inte av någonting. Det ska nog ske ett under om han ska klara sig många dagar till... Livet ger och livet tar.

Nu ska jag vila hjärnan med att fara ut på en länk. Fick prioritera bort dagens zumba på grund av dagens omständigheter. Ska bli skönt med lite motion.

I morgon kväll kommer gubben min hem från en arbetsvecka i södra Finland. =) Dessutom har han födelsedag imorgon, så det blev ju perfekt timing med den här påskhelgen. Saknar honom väldigt mycket, men det har gått riktigt bra ändå. Vi får helt enkelt börja vänja oss vid det här sorts "livet". Dessutom flyttar jag ju till Vasa i höst, så det skulle förr eller senare bli såhär. Tur att det finns veckoslut!

Tankar en lördagsmorgon.

Tänk vad livet ändrar. En liten detalj kan ha stora konsekvenser. Livet ger och livet tar som man brukar säga. Jag antar att dom flesta som läser detta fattar noll av det här, men en blogg är ju till för att skrivas i, eller hur? Aldrig att jag skulle ha vaknat 7:30 en lördagsmorgon och stiga upp, sätta mig i soffan och fundera, om det skulle ha varit ett år tillbaka i tiden. Och det är länge till pensionen ännu, som min syster brukar säga.

Livet är allt bra spännande. Det kan svänga på en natt. Lite sådär organiserat kaos. Men sakta och säkert känner jag hur allting faller på sin plats. Det är en skön känsla det där, hur man känner att allt håller på och ordnar sig. Jag har börjat hitta mig själv. Fast det ännu är en lång bit att gå.


Om man vill gräva riktigt djupt i det här, kommer vi till det jag älskar att babbla om. Nämligen självkänslan. Mitt favoritämne. Efter att ha läst många böcker så har nog jag en hel del på klart:; att jag har dålig självkänsla, och den ska arbetas på. Så det är väl mitt evighetsprojekt här i livet. Att få en bra självkänsla. Att jag duger som jag är. Tack vare många medmänniskor, har den definitivt förbättrats. Men också "tack vare" några personer, har den kunnat sjunka riktigt lågt. Det var för många år sedan. Men ärren finns kvar.

Allt som händer i omgivningen formar en. Man måste lära sig vad man tar in, och vad man släpper ut genom andra örat. Har man en bra självkänsla tar man inte åt sig. Men det finns ju givetvis "uppbyggande kritik". Och den ska man ta på rätt sätt bara.


Jag är bäst i världen på att vara just jag.



Och ikväll ska vi ha kul. Det känner jag på mig. Och vi blir säkert rätt så vingliga också. Sådant hör ju livet till.

Jag lär mig aldrig.

Det är ju som ni alla vet frivilligt att läsa bloggar. Det här är ingen underhållning, ibland vill jag helt enkelt skriva av mig emellanåt.

Det är många tankar som snurrar. Och ni som känner mig - Jag är världens bäst på att oroa mig. För tillfället är det flytten till Vasa i höst som spökar. Vill jag det här? Tänk om jag inte hittar någon billig lägenhet?  Hur i helgoland ska jag klara av att sitta stilla i en skolbänk? Jag vet ju fan inte hur man läser till ett prov... Tänk om pengarna tar slut så att jag inte har råd att komma hem varje helg? Klasslärare - jag!? Jag får inte ens ihop det. Jag tycker ju om barn i alla fall... Men tänk om jag ändå bara skulle stanna inom byggnadsbranschen... Jag trivs ju ändå! Och hur ska jag kunna hålla min kropp i så bra skick som den är i nu just? Det kostar ju pengar! And the story goes on...

Tankarna snurrar.. Tänk om, tänk om, tänk om, tänk om.... Sådär håller jag på. Helt korkat egentligen. Vad vinner jag på att oroa mig? Ingenting. Då man för en gångs skull skulle förstå det. Jag lär mig aldrig. Det är skrattretande och onödigt, ja riktigt tragikomiskt. (Mitt favoritord för tillfället!)



Nä, nu är det väl bäst att gå och gräva i kylskåpet efter nånting ätbart, så kanske jag lugnar ner mig. Och sen efter det, en varm dusch. Blir bra, jag har bokstavligen grävt i snön halva arbetsdan. Kanske det ändå ska hittas nånting positivt i klassläraryrket. Ja, som att slippa gräva i snön dagarna i ända.