Proo tipp vem ja har druuft et?

Hisan!

Till all lycka kommer han hem på fredag, från sin arbetsresa till Helsingfors. Ibland tror jag att det är bra att riktigt längta efter varandra. Känner mig som ett litet barn som väntar på julafton. Det har på alla sätt och vis varit en lite annorlunda vecka, eftersom jag inte har haft någon skola att tänka på, och endast tillbringat min tid på hemmaplan. Lyckligtvis har jag haft att massor av olika grejer att hålla på med. Och en hel del kaffe har det druckits.

Throwback

En tanke slog mig.. Jag tror att min så kallade blogg, har existerat i cirka tre år. Och före Blogspot, körde jag ett par år på Wordpress. Rätt intressant. Det är mycket som hänt på den tiden.

Jag copypastar ett inlägg som jag hittade. Fnissar lite då jag läser det.

Onsdagen den 27:e oktober 2010

Den här dagen började med diverse missöden.
Det hela började med att jag nästan försov mig... Sen började jag stressa. Och stressen höll tydligen i sig hela morgonen. Detta ledde till att jag drog en elkabel runt en halogenlampa så att den vinkade i golvet. Glaset sprack. Plasten sprack och lampan inuti gick sönder.

Då jag fixade och trixade med att lägga in en ny lampa arbetade jag på en varmluftsblåsare. Bra underlag. Smart som jag var hade jag lagt ner handskarna på den. Och efter en stund hittade jag inte dom! Sökte i säkert 10 minuter. Efter en stund kom jag på att varmluftsblåsaren har en skorsten ovanpå. Som ett stort hål bara. Och dit hade jag ju förstås tappat dom. En meter in i en maskin. Och där var det fullt med sot och aska...

Bara att fiska upp dem. Men armarna räckte inte till.
Vad gör man då? Jo man tar en dammsugare och suger "upp dem"! Men ett par små handskar sugs lite väl enkelt upp. Detta ledde till att jag fick öppna hela dammsugaren och gräva efter handskarna i dammet med mina bara händer!

Det var min morgon i ett nötskal.

_________________________________________________________________

Sådant fick jag liksom lön för. Skulle jag beskriva en strulig arbetsdag i dagsläget skulle det vara helt andra grejer. Och då tyckte man att det där var en jobbig dag. Ha! Då hade jag inte ännu tagit hand om döende och ensamma patienter, känt att jag inte räckt till åt alla, försökt se proffsig ut inför de anhöriga, tvättat prolapser och stomier utan att känna obehag, tröstat olyckliga strokepatienter, och sett vad cancer bokstavligen gör med så många människor. Och så vidare.

Man får perspektiv. På både ett bra och ett dåligt sätt. Tyvärr har jag blivit lite för realistisk. Det är en maktkamp, för att inte bli bitter. Balansen är hårfin. Men på samma gång blir man så mycket bättre på att leva i nuet, att ta vara på tiden man har tillsammans med sina nära och kära. Eftersom man har sett hur fort livet kan ändra riktning, till någonting traumatiskt och ångestfyllt.

Jag har lärt mig våga visa var jag står och vad jag tycker. Jag mår bäst av att vara ärlig mot mig själv, även om det ibland är svårt. Jag får tycka vissa saker är jobbiga. Jag får skippa en ointressant forskningsföreläsning på en fredag, eftersom jag får en extra dag till med mannen i mitt liv. Jag får vara nördig, lära mig alla verksamma substanser i en viss läkemedelsgrupp utantill, bara för att jag vill. Jag får lata mig en hel tisdagskväll på min soffa i Vasa, med chipspåsen på magen och en romantisk film. 

Usch, det blev ett väldigt flummig inlägg. Det är väl så det blir då det är länge mellan skrifvelserna. Jag inleder tredje officiella dagen på mitt "ofrivilligt arbetslösa" höstlov. (Fuck you Kela) Och på programmet står det: förmiddag med mommo & rengöring av grillen. Det räcker för mig. 

Och till sist: bloggar jag ännu här om ytterligare tre år, kommer jag högst troligen att skriva ett liknande inlägg.

Lillördag.

Har fullt upp i skolans tecken som vanligt. Det är krångel med en kommande eventuell utlandspraktik, en hel hög med skolarbeten som väntar på att bli gjorda, tentläsning, föreläsningar, föredrag... Listan är lång. Däremellan har jag förtjänat för mycket pengar i år, om man frågar Kela. Är så vansinnig att det är onödigt att försöka förklara någonting på här bloggen. Tänk er Kalle Anka med rök ur öronen. Ungefär så.

Nåja, det ska ju inte vara lätt att vara studerande, sambo, bosatt i kappsäcken och bilägare på samma gång. Ekvationen ska liksom inte gå ihop, så är det meningen helt enkelt. Dra åpp snåre å gaa vidari heter det. Det är väl såna här saker som får en att bli ännu mer motiverad att komma ut i arbetslivet, att slippa vara studerande helt enkelt.

Så nu får väl lyxfrun också börja leva på makaroner och lördagskorv. Så som det är tänkt att man ska. :) Jag är ju ändå väldigt envis. Så månne inte allt löser sig till sist. Det har det ju hittills gjort. Det är bara så svårt att minnas det.

Det är också viktigt att inte hålla allting så övermäktigt. Det har jag hittills gjort. Jag fick en liten reminder, då jag klarade gårdagens läkemedelsräknetent utan att ens ha pluggat. Jag håller mig ofta dummare än vad jag är, hur knäppt det än låter. Jag kan om jag är tillräckligt intresserad. Det kommer man väldigt långt med. Och ja, jag har ett stort intresse av läkemedelsbehandling. Nästan lite för stort om man frågar min stackars sambo! Det är tid att börja tro på sig själv.

Det kanske även skulle vara tid att börja göra saker, man tidigare inte haft tid med. De som känner mig vet vad jag menar. Ridningen, så klart. Om ja jöutis.

Bilden hämtad HÄRIFRÅN

Tack å hej!