Vad hände?

Det där med träningen. Tittar man tillbaka ett år i tiden så var jag en hejare på det där med att träna. Flera gånger i veckan höll jag på. Nu har jag haft paus på tre veckor och så var det ju den där fotbollsträningen idag. Mina lungor ville bara spränga. Så sjukt dålig kondition som jag har i dagsläget har jag inte haft sen yrkesskoltiden. Hu!

Efter en dryg timmes intensivt pass så sitter jag här hemma i soffan och bannas och flåsar. Samtidigt som jag är glad över att jag klarade det och inte svimmade, spydde eller någonting liknande.

Imorgon blir det kvällsskift och före det ska jag ta en stadsrunda. Det är länge sen. På onsdag har vi utsjungning och hoppas på bra väder eftersom den skall äga rum i mormors och morfars fina trädgård intill Kronoby å. Och hästarna ska såklart få vara med där ute. Vid regn kör vi bara där via och fortsätter vid kyrkan.

Nu ska jag försöka förbereda mig på lite vigsellåtar till M&M's bröllop i juli... Sköt om er!

Dagen på stickan

Eller ja, vad dumt det låter då man skall översätta fina dialektuttryck till standardsvenska. Avverkade en extra kort arbetsdag idag och slirade sedan hem. Ska jag vara riktigt ärlig kan jag erkänna att jag är sjukt trött. Det krävs troligtvis mer än bara en ordentlig natt då man har haft sömnbrist hela veckan kontant.

Usch vad jag babblar. Nä, men den här veckan blev jag då "Terihus-änka" igen. L körde iväg till St:Mickel (stavning?) och kommer hem igen till helgen. Funderar på att köra hem till bästa farmor nu i veckan, så att jag inte börjar lida av tristess så länge han är borta.

Ikväll blir det fotbollsträning. Kommer att känna mig som en säl eftersom jag inte varit med på ett par veckor och konditionen ligger på noll. Men få se, roligt kommer det att vara i alla fall.

Nu blir det en tupplur... Ha en bra start på veckan ni som läser!

Livet rullar på

Idag har det gått en vecka sedan jag fick chockbeskedet. Det känns märkligt. Fattar fortfarande inte. Och ännu mindre då jag såg hans arbetsskor stå kvar i kvisten med hö och sågspån i och traktorn på sitt ställe med nycklarna kvar. (De som inte har en blekaste aning om vad jag babblar om kan läsa föregående inlägg)

Vi var nära, jag och moffa. Antagligen lite mer nära än många andra barnbarn och morföräldrar. Det var liksom inte bara på födelsedagar och julaftnar som vi råkades, det var jämt och ständigt som man stack sig in för att hjälpa till med något smått i stallet eller på gården, ha en pratstund eller bara vara. Och moffa brydde sig om oss väldigt mycket. Det är tomt, så tomt efter honom.

Ibland glömmer jag till och med att han inte är här med oss längre. Ibland kan någon tanke med något hästrelaterat dyka upp i huvudet, och jag får för mig att jag ska berätta det åt honom, men kommer i samma stund på mig själv. Samtidigt känner jag mig så varm i hjärtat med tanke på hur otroligt många fina minnen jag har med honom! Tack moffa!

Så saknad!

Ett ynka telefonsamtal och ens världsbild förändras på några sekunder.

Världens underbaraste morfar somnade plötsligt in tidigt i morse. Jag kan bara inte ännu fatta det hela. Min morfar som följt med mig genom hela livet, lärt mig så mycket och varit en så stor del av mitt liv.

Han hade för en kort tid sen fått beskedet om cancer, men väntade ivrigt på att få påbörja strålbehandlingarna i Vasa nu inkommande vecka. Vi var alla positivt inställda till behandlingen. Varken vi eller vårdpersonalen hade väntat oss detta. Det chockade oss alla.
Jag hade i god tro planerat att besöka honom idag efter jobbet men fick samtalet som ändrade på allt strax då jag kom hem. Nu, min morfar? Jag tror inte! En konstig känsla for genom hela kroppen. Svårt att beskriva. En känsla av maktlöshet. Jag var inte beredd.

Ännu i skrivande stund har jag så svårt att kunna förstå det hela fast hela dagen har gått. Jag vill minnas min moffa som levnadsglad och han var den som alltid visslade. Han trivdes med att arbeta och höll ju sig som en femtioåring fast han skulle fylla åttio i höst. Och han fick ha sina hästar ända till slutet. Moffa planerade att komma hem till sommaren, och vi hoppades så. Allt tog så hastigt slut. En påminnelse om hur skört livet är.

Bläddrade runt bland bilderna jag sparat på hårddisken och märkte till min stora glädje att jag faktiskt har en hel del bilder av honom, sedan jag började fota med systemkameran. Här är en.

Syster E och kära Moffa på födelsedagskaffe för lite mer än ett år sen. Det är såhär vi alla minns honom. Blir glad inombords av att se på denna.

Älskade moffa, du är så saknad!

Lördag

Har själv haft rätt mycket på sista tiden. Inträdesförhör i Vasa, besöka moffas avdelning på sjukhuset, jobb och annars bara rätt mycket. Jag och L har knappt sett varandra annat än nattetid. Och då sover man ju. Hursomhaver är det ju lördag idag. Min corolla är i skick på nytt och jag ska snart gå iväg och hämta den. Observera ordet gå. Det är ju inte alla som har verkstan på gångavstånd.

Efter lunchen ska jag och S besöka hopptävlingarna de har vid Kvikant, i stan. Är ju alltid intressant! Misstänker att hoppfebern kommer att slå till riktigt ordentligt idag, som så många andra gånger. Vad ska ni göra idag?

Här har vi en duktig Nedervetilbo. (i 135-klassen om jag inte har fel!)

Önskar en trevlig lördag åt er alla!

Tankeställare

Surfade runt på lite bloggar och sånt, och kom till Kenzas blogg och såg på dessa två filmer. I Sverige är dom så bra att laga såna här filmer som berör. Försökte hitta lika bra filmer från Finland men utan resultat. Dessa två är mycket sevärda. Många tankar bubblade upp i huvudet på mig.

(Detta är mest som en påminnelse åt mig själv, men ta gärna del av den)

Framtiden är ju alltid så oviss. Idag, imorgon eller om tio år kan någon av ens nära och kära få en ledsamt besked om cancer. Det är en stor procent av oss alla som någon gång kommer att drabbas. Största delen drabbas i hög ålder (som min morfar), men också många unga drabbas.

Ibland väntar man och undrar när livet riktigt ska börja. Är det bara jag, eller har någon annan också en känsla av att man liksom går och väntar på livet med händerna i fickorna, och tror sig befinnas i ett slags förstadium till det egentliga livet? Förstår ni hur jag menar? Dagarna bara går och man liksom väntar. Det är ju så fel. Man borde inte tänka så. Vi borde leva livet som det vore vår sista dag, hur klyschigt det än låter.
Klart att det inte är möjligt att resa och flänga runt hur som helst, men den attityden borde man ju ändå ha egentligen, då det kommer till hur man behandlar sina nära och kära. Man vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Vad jag vill komma till är att vi ska ta hand om varandra om ta vara på tiden.

-----------------------------------------------------------------

Nu skall jag tvätta bilen och sen bege mig på ett kvällskift på jobbet. Ha en skön söndag!

Att städa upp sig

Ja, det är något som jag så sällan gör nuförtiden, att städa upp sig alltså. Men imorgon har min kusin E studentfest/idrottsexamensfest så då kommer jag att se ut ungefär såhär! Allt är till och med nytt, från topp till tå! Ser lite dvärg-lookalike ut på grund av kameravinkeln.. :)