Jag suckade nog lite då jag steg in i den knappt trettio kvadratmeter lilla ettan, som mest påminner om en internatsbostad, eftersom allting är i ett och samma rum. (Inte wcn dock :) Och mest suckade jag nog över läget på hela bostaden. Mitt i en radhuslabyrint, bokstavligen. Hundratals lägenheter som alla ser likadana ut, och är placerade på ett mycket djävulskt sätt, vilket gör att man inte alls kan köra bilen nära till dörren! Morr.
Såhär ser dessvärre min lägenhet ut, omöblerad...
 |
| "Vardagsrumssidan"... Köksbordet kommer att stå vid vänstra fönstret, och en divansoffa till höger. |
 |
| Kökssidan/Sovsidan... Till vänster under grannens trappa, kommer sängen. Tack och lova att grannen är tyst av sig. Och som tur är köket rätt så fräscht! |
Ångesten kommer faktiskt krypande lite då och då. Hur ska jag, som denna lantis-hästtjej jag är, klara av att bo i denna lilla trånga och rätt så tråkiga etta? Fick nog konstaterat att jag är rätt så bortskämd då det kommer till bostäder. I Pera är jag van med nästan trehundra kvadrat, och i Snåre har vi till och med ett "överlopps" rum, plus att det är naturskönt så det nästan räcker och blir över. Skulle egentligen ha velat ha en höghuslägenhet så man åtminstone skulle ha fått lite utsikt. Utsikten jag har här är grannarnas fula gardiner...
Jag antar mig den stora utmaningen, att inreda den här lägenheten, så att den blir hemtrevlig. Och det är strikt förbjudet att spika och skruva upp nånting i väggarna.. Enligt anvisningarna ska allt hängas från taklisten, som är full med spikar...
Jag förvånar mig själv, gång på gång, hur otroligt bortskämd jag är, angående dessa saker!
Kulturkrock kanske?
